Att tro på nåt.

Fredag, fredag, oh lord, va trött jag är på ordet FredagsMyyyys!!! Eller oxå är jag lite bitter för att det inte är det minsta fredagsmys i sikte här bland penicillin, Ipren, Mollipeckt och allt annat medicinkraffs. Nä, det är jag inte, bara trött på sjukdomsläget just nu, längesen jag känt mig så instängd som jag o barnen har vart hela veckan. För det har vi ju verkligen vart. Ingen idé att ha vart ute i kylan , blåsten och allt vad det var med deras hosta. Så idag blev det återbesök på v.c med A, så F var överlycklig att han kunde va på dagis den stunden jag o A åkte. Resten av dagen har F vart rätt sur och jag antar att det var för att jag hämtade honom mitt i alt det roliga på dagis. Så på Måndag blir det lycka för honom att komma tilbaks. Och jag hooooppas att A mår bättre under helgen nu. E:O:D. (end of diskussion).
Klagomuren borde denna blogg heta känner jag, haha så träffande:) Ibland blir det så. Synd bara att det redan dykt upp missförstånd.. Men det var ju det där med att man tolkar det man läser på sitt sätt, man *antar* att det är si och så, drar slutsatser utifrån vad man läst och vips så kan det bli nåt annat. Men jag tar det, det gör ju inget, jag tycker bara det är skönt att skriva av mig och så får det bli vad det blir!
En gång när jag var liten, och hoppade i höet, så gick golvet sönder och jag ramlade rakt igenom taket och ner i ladugården. Och precis där jag landade låg det en liten hög med halm, som dämpade fallet. Jag kan komma på det där ibland, känslan som när nån drar undan mattan under fötterna på en, hur det kändes. Och jag är så säker varje gång på att jag hade någon räddande ängel med mig då. Kanske var det där första gången jag fick nån kontakt med nåt övernaturligt..?
En annan händelse var några år senare, då jag och en kompis, lena nr 2, var ute och red. Min häst betedde sig plötsligt konstigt, hon vacklade och stapplade och föll ner i ett litet dike. Jag hoppade av och började lossa sadeln och tränset av nån anledning. Och här kommer det konstiga övernaturliga, jag fick på nåt jättekonstigt sätt, oanade krafter- upp hästen ur diket, satte mig där på vägkanten med hennes huvud i mitt knä och bad till nån om det nu fanns någon, att inte låta henne dö. Hennes ögon rullade och hon andas så konstigt. Lena nr 2 hade ridit iväg för att hämta hjälp. Men min älskade häst, hon dog där och då, med fölet i magen. Gud, jag blir alldeles tårögd när jag skriver om detta, kommer aldrig nånsin att glömma den dagen, platsen, händelsen, känslan.
Sedan dess är jag alldeles övertygad om att det finns nåt som vi inte kan förklara, andra sidan , kalla det vad man vill. Det är flera händelser efter dessa som bara gjort det mer och mer tydligt för mig. Ändå är det lite skumt..man kan på nåt sätt inte tro på det om ingen kan förklara...
Ska ta tag i det där nån dag och ta reda på vad det är frågan om.//