Att svika ett förtroende är inte snällt. Det är inte ens roligt, häftigt, nödvändigt, ingenting. Man gör det bara inte. Kanske när man är fjortis och man "looovar att inte säga nåt" men så slinker det ur en iaf. Men när man passerat fjortis-stadiet tycker jag nog man borde veta bättre. Särskilt när man är vänner. Eller?
Och när personen själv vet att den gjort fel, så blir den dum, kanske försvarar den sig med att bli arg, ja då vet man ju ännu mer att personen bara egentligen är arg på sig själv för att den berättade. Varför? När det handlar om såna grejer som kan göra att en familj splittras, att man själv inte vann nåt på det, att man bara sårade några andra? Var det värt det då? Var det det som vänskapen handlade om?
Jag är iaf lycklig idag:) Ibland får man förlåta, gå vidare och hoppas på att det blir rätt nästa gång. Det är bra att förlåta saker/personer, om man tycker det är värt det!
Det är lätt att tänka på gamla saker, saker man aldrig riktigt klarade upp, saker man inte tog tag i, eller personer man aldrig glömmer..men lika bra att plöja igenom det, eller lägg det bakom sig och bara se framåt utan att kolla i backspegeln.
Idag är en härlig dag, och jag ska packa och det ska grejas ordning. Är ju skönt att komma hem igen till ett hyffsat städat bo istället för att behöva ta fram dammsugaren det första man gör.
Jag är så jäkla bra, gått spåret, ätit havregrynsgröt, nu är det kaffe snart och sen startar jag MOHAHA!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar