Folk knarkar, folk kör rattfulla, folk gör inbrott och vissa gör snedsteg. Är det helt oförlåtligt? Vart gränsen går, det är nog väldigt olika. Att läsa om olika öden kan vara så tårdrypande, och man får ibland lite mer perspektiv på tillvaron. Vissa har det så bra utan att uppskatta det. Kanske är det för att dom aldrig haft nån riktig motgång, som gör att dom inte vet vad dom har att va glada för...?
Igår va iaf ett möte med VFF, hoppas nu alla kämpar för att barnen ska få slippa flyttas till lokal på skolan.
Nu har barnen här blivit förkylda igenom, felix har börjat hosta men dagis hade puffat idag, så det vore ju skönt om han slipper bli så tät på en gång igen. Å som han har väntat på morfar o mormor och.nu kommer dom ju imorrn.
Idag fick jag en reminder om hur det var för några år sedan. Skrev en stund med en gammal bekant, från den där tiden. Jösses, det var tider haha. Både på gott och på jätteont. Det onda v ar jobbigt, då, men nästan värre i efterhand. Det jobbiga är ju att han inte lever längre. Han finns verkligen aldrig mer. Å vilka planer vi hade! Jag och P skrev en del om det, skrattade nog åt minnena på varsin sida av varsin dator, kanske skrattade även M där uppe i himlen också, när vi tänkte på kanotpaddling och översvämmat tält.
Tänk om man hade vetat hur det skulle sluta...Men jag är ändå tacksam för att jag hade den tiden med honom, så kär jag var! ////////////////
Nix nu måste jag ta verkligheten i kragen en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar