Well, it´s friday!

Jag kan inte påstå att det känns nåt särskilt idag. Det ska det ju göra, det är ju fredag för tusan. Men efter en jobbig natt känner man sig liksom lite off resten av dagen. Men barnen och jag var ute i årets första regn förut, jag plockade förbannades jävla kattskit , typ 2 mindre påsar, bara på gräsmattan. Fy fan säger jag bara, vi har inte ens nån egen katt å så får man hela områdets jäkla katter att använda våran gräsmatta som toalett. Dom kunde fan gå runt och plocka upp skiten, kattägarna alltså. Men ser jag en katt sätta sig så ska jag nog hitta på en åtgärd så att den aldrig mer vågar sig hit.

Jag och hemligheten. En annan dag kanske jag får för mig att skriva ut allt jag vet. Men så länge jag vet att det kan såra andra så är det bara jag och du som vet. Det är guld värt att kunna ha en sån klippa som du att luta sig mot. JAg skulle inte klara av att inte ha dig i min närhet. Du betyder mer än vad du tror.
Fortsätter du som vanligt, eller vad har du tänkt..
Har du någon tanke med det du gör eller tar du bara stunden som den kommer och lämnar verkligheten utanför dörren?
Jag blir kluven ibland. I allt...ska jag bo här för alltid? Ska barnen växa upp här, i detta samhället? Ska jag laga korv eller fisk til middag? Jeans eller tights? Färga om håret mörkt igen, eller bli blond igen? Ja, man ser ju vilka stora bekymmer haha! Jag brukar inte komma fram till nåt bra svar på mina egna frågor, istället släpper jag det och så blir det nåt helt annat. Men kanske borde jag stanna till nån dag, känna efter, försöka komma på ett svar.
Självklart saknar jag h-sund, familjen, havet, alla man känner, alla ställen man känner till,vänner,affärer,berg ( ja det låter konstigt, men här ser man ju liksom inga klippor och konstigt nog saknar man det)men ändå så är ju detta också hemma för mig nu. Och jag trivs ju! Ååå vad jag blir frustrerad när jag börjar tänka så här. Det är då jag vill ha nån vägledning, det är då jag blir sur eller ledsen för att jag bara helt enkelt inte vet hur det ska bli. Å så släpper jag det. Igen.
Och det va då fan va det ska låta deppigt, det är det inte, läs det med ett leende istället:)